Julkaos

Bland inslagspapper, väskor som packas om och dofter av hyacinter och utblåsta stearinljus råder julkaos.
Precis som det ska va dan före dan före dopparedan!
 
Önskar er en riktigt god jul kära vänner!
 
 

Drömmar

Just nu drömmer jag om en gammal lägenhet i Östanbäcken, Härnösand. 
Ni vet, en sån med personlighet, sneda vinklar. gamla fönster och kalldrag längs med golvet.
Med vita gardiner, svala bäddtextilier, böcker på hög.
Stora tavlor på väggarna och loppisprylar i fönsterna.
Med gångavstånd till det mesta, vattnet ett stenkast från dörren, ett miljö som får kreativiteten är pirra i magen.
Det är vad jag alltid drömmer om, när jag promenerar längs gatorna på Östanbäcken i Härnösand.

En oväntad kombo

Paolo Roberto, en blond energisk kusin och en tvillingsyster till en god vän.
Vad kan dom tänkas ha gemensamt?
Jo.
Alla tre fungerar som stora inspirationskällor just nu.
En otippad kombo, absolut!
Men en vinnande trio. I min värld.
 
Vad är det då för inspiration jag får?
Jo.
Att få tillbaka tappade träningsrutiner, hitta tillbaka till basic och påminnas om hur det nu var det här med maten och sötsakerna.
 
Så.
Idag åkte dom nyinköpta Icebugsen på och kylan inhalerades springande.
Var det roligt?
Inte alls.
Inspirerande?
Inte just då.
Viktigt?
Absolut!
 
Så för närvarande lever jag inte bara mitt liv bland damm och diamanter.
Just nu lever jag också efter mantran:
"Inga ursäkter"
*Back to basic"
och
"Allt, men inte alltid."
 

Tacksamhet all over again

I lördags coachkonferens med härliga och ärliga coacher och havsvyer som nästan fick det att värka i mig av inspiration.
Måndagen och tisdagen ägnades åt givande utbildning i Hufvudstaden och timmarna bara rann iväg - vilket alltid är ett gott betyg till en utbildning.
 
Jag är i sanningen en lyckligt lottad människa som får så många chanser till fortbildning, utveckling, insikter och perspektivbyten.

Förväntansgrejen

Hur man än vänder och vrider på det så är det bara så att fredagar har något speciellt. 
Det hjälps inte.
Hur man än försöker uppskatta veckans alla dagar och hur bra man än trivs på sitt jobb så har fredagar d e t
Det måste helt enkelt handla om den där förväntansgrejen.
När man vet att man har något lite extra trevligt framför sig och man fortfarande bara är i startgroparna.
Så.
Fredag it is.
Advent har börjat flytta in så smått även i vårt palats och jag laddar för en lördag med coachgänget och en söndag som avslutas i Stockholm.
Men. Än är det fortfarande fredag.

Plus och minus

Kommer ni ihåg den där dokusåpan som hade plus- och minusmöten?
Kommer inte ihåg vilken av dem det var, men hur som helst.
Om man kunde ha plus- och minusmöten om veckodagarna skulle denna tisdag i november få plus för att dagen startade på gymmet och för att jag fick tillbringa kvällen med en fin och kär vän.
Och dagen skulle få minus just för att det är tisdag. I november.
Over and out.

Tar det som det kommer

Har inte bloggat på en smärre evighet.
Sanningen att säga så är det för att jag velar.
Om bloggens varande eller inte varande.
Om syftet.
Om att vara "tillgänglig", vilket ibland skrämmer skiten ur mig.
Men samtidigt.
Det är ju så j--la roligt. Att uttrycka, skriva och fota.
Har jag då kommit fram till något?
Nä. Inte det.
Trodde jag bestämt mig för att lägga ner, men så ikväll, bland bloggläsande om mode, heminredning och inspiration, mellan mejlen om helgens Tunnel Run och slösurfande på Fejjan, så kom lusten.
Så vi tar det som det kommer helt enkelt.
 
 

Finally

Känslan av att äntligen kunna springa igen efter en evighetslång förkylning.
Lukten av fallna löv, omgiven av färger i rött och gult och brunt och grönt.
Höstgrått vatten.
Syrerik luft.
Höstkylan som svalkar överhettade kinder.
En bra bok i lurarna.
 
Äntligen höstlöpning.
 
 

Tänker

Känns som väldigt mycket oktober just nu.
Jag älskar oktober.
 
Ute lyser löver i diverse färger, jag vill fota varenda en av dem.
Det luktar fantastiskt på skogspromenaden.
Luften är syrerik under löprundan.
Äntligen kommer skinnjackan till användning igen och alla byxor blir snyggare med dom nya höstskorna.
 
Just denna oktobervecka startar soft. Sonen är hängig och jag är hemma.
Köket rymmer både revbensspjäll på långkok och Sade på Spotify.
Jag hinner tänka klart de tankar som inte blivit färdigtänkta.
Ett lugn som inte ens de två senaste veckornas meditation kunnat ge mig infinner sig.
 
Tänker på tempo.
Att det är inne med slow cooking, mindfullness, och down shifting.
Samtidigt berättar alla runt omkring mig samma story.
Om stress. Om behovet av att hitta stunder för att varva ner.
 
Tänker på att ta tillfällen i akt.
Att se möjligheterna som det så populärt kallas.
När andra ser vabb istället se en soft start på veckan.
Att göra istället för att planera.
Att inte försvåra det självklara.
 
Tänker på att jag nog ska fortsätta ha tacksamhet som ordet för dagen ett tag till. 
 
 
 
 

Vill inte

Vill inte hosta mer.
Vill springa.
Punkt.
 
 

In the middle

Ibland känns det som om tillvaron består av onsdagar.
Liksom mitt emellan. Mitt i.
Mitt i vardagen. 
Mitt emellan helger.
Mitt i tvätt och matlagning.
Mitt emellan tatueringar och Tjejmil.
Mitt i planerande och packning.
Mitt emellan barndop och 40-års-kalas-funderingar.
Mitt i vardagslogistiken.
Mitt emellan saftning och syltning.
Ja.
Liksom mitt emellan. Och mitt i.
 
 
 
 

En typ av verklighet

Jamen då har jag varit i vardagsverkligheten i en vecka.
Och det funkar ju det med. Faktiskt mer än funkar.
I vardagsverkligheten finns trevliga kollegor, ikeakataloger och fredagsfeeling.
Bland annat.
Så.
Jag knyter ihop mina verkligheter, fortsätter spara på stunder av lycka och landar än en gång i att min tillvaro är rätt najs.
 
 
 
 
 
 
 

Just the way it is

Så har sol och värme,
shorts och barfota i sandaler,
lördag hela veckan,
jag-styr-över-min-egen-tid
och familjebubblan
bytts mot långa byxor, strumpor i skor,
regn och gråmulet,
måndagar som följs av tisdagar,
jobbtid och fritid,
rutiner, förberedelser och packning.
 
Egentligen är det inte så illa som jag kanske får det att låta.
Jag tycker om mitt jobb, gillar rutiner, har inget emot tisdagar och regn kan ibland vara befriande.
Men.
Den relativt okomplicerade familjebubblan.
Saknar den redan.
 
 

Sista äventyret

Ja, då går jag omkring här hemma och packar.
Med resfeber. Alltid resfeber.
Det är dags för semesterns sista äventyr, Midnattsloppet.
Som jag har längtat. Och samtidigt inte. 
För jag har ju vetat är när det är dags så är det också slutet på ledigheten.
Men nu är vi här i alla fall. I mitten av augusti. Och likaväl som ledigheten är på sluttampen så är det dags för Midnattsloppet.
Och jag väljer att bara glädjas. 
Sista löpträningen är gjord och nu återstår det bara vila inför lördagen.
 
Eller vila och vila.
Jag kommer ju att ha två dagar i Stockholm. Nånting säger mig att benen kommer att få jobba i alla fall!
 
Men, som sagt, vila.
Den träning som eventuellt är ogjord kommer inte att kunna göras dessa dagar i alla fall.
Mentalt kan jag nog inte vara mer förberedd och peppad.
Denna vecka har jag levt och andads Midnattsloppet, vilket min familj kan intyga.
 
Och äntligen, äntligen, är det dags för sommarens sista äventyr!
 
 
 
 

Två sidor av samma mynt

Sista lediga veckan för denna sommar.
Känns märkligt.
Sommaren har varit lång, varm, fantastisk.
Ja, allt jag kunnat begära.
Tacksamheten trängs med vemodet.
Tacksamheten över att sommaren varit just allt jag kunnat begära.
Vemodet över att jag om några dagar inte ska tillbringa min tid i mitt hem med min familj.
Tacksamheten över att ha kunnat få vara ledig så länge.
Vemodet över att denna möjlighet inte finns nästa sommar.
Tacksamheten över den värmen som varit och som gjort att jag för en gångs skull inte behövt frysa.
Vemodet över att värmen kommer, redan hållere på, att ge vika för annat luft och andra temperaturer.
Sista, skälvande, lediga dagarna...
Let's make them count!
 
 

RSS 2.0