Och hjulet det snurrar runt, runt, runt...

Söndag och veckan är i princip slut. Bara några dagar kvar av april. Jag är fortfarande sjuk i förkylningen from hell.
Men imorgon släpar jag min och min hängiga kropp till jobbet. Man kan ju liksom inte vara hemma hur många dagar som helst. Enligt FK i alla fall.
Så med detta livstecken önskar jag er fina människor ett trevlig slut på april och en bra start på kommande vecka.
Och jag, jag är glad över att få träffa Ida imorgon!
See ya!


Lördagslyx

Idag tar jag av mig sjukuniformen, bestående av mjukisbyxor och huvtröja. Tar på mig smink för första gången på en och en halv vecka. Lämnar byn efter den ofrivilliga isoleringen.

Styr kosan mot Ersboda och penseér på Plantagen, mattor på Rusta och smink på H&M.
Här ska göras vår!

Men först, sconesfrukost!
= Lördagslyx!


Så sant som det var sagt

"Livet är dödligt", säger den lille gossen vid dagens mellis. Storebror protesterar och jag hajar till där jag sitter försjunken i en tidning. Jag lyssnar in för att uppmärksamma om han är upprörd över något, men nej. Han är på gott humör. Lilleman upprepar att "livet är dödligt" och förklarar så där förnuftigt och kortfattat som bara barn kan: "Man har bara ett liv och man dör".
Så jag kan bara instämma, livet är dödligt!




Kakafoni

Ligger nyvaken i sängen och känner efter. Huvet spränger och halsen värker. Hostan ger sig inte. Funderar över att sonen fått magsjuka och undrar om jag håller på att få bihåleinflamation.
Och det är då som jag hör dom, genom det öppna fönstret. Vårfåglarna. I en otrolig kakafoni. Dom låter alldeles lyckliga och vårrusiga.
Ligger kvar länge och bara lyssnar, vill aldrig stiga upp. Blundar och låtsas att det är sommar. Gräset är grönt och tjockt, i behov av klippning, som alltid. På altanen står solstolarna redo. Ungarna springer mellan husen och tigger glass.
Och jag bestämmer mig för att nu är det dags att ta av offerkoftan. Denna sjukdomsperiod är ju ändå en fis i världsrymden. Snart är snön borta och den härligaste av tider börjar. Och håller på lääänge.
And let´s face it - det är roligare att vara glad!

Baksidan

Glömde igår att bjuda på bilder över mina nybakade vanilj- och citronskorpor.
Så dom kommer idag istället!






Snart är jag förhoppningsvis frisk igen och hjärnan börjar fungera igen
- och jag kommer att kunna bjuda på andra inlägg än förkylningsgnäll och bakning!


Varning!

Here comes a warning from one sick mama.
De sista dagarna har jag överlevt på te, piggelin och kopiösa mängder halstabletter.



Och jag har provat många sorter.
Men känner mitt ansvar att utfärda en varning, när det gäller Fisherman´s cherry!


Dom var rent ut sagt skit-läskiga!


Sjukt kul med foton

Fortfarande sjuk. Roar mig med att labba med lite foton.
Bjuder på några smakprov på annorlunda porträtt...













Så nära, men ändå så långt borta...

Sommarlängtan...














Offerkofta på

Nu åker offerkoftan på.
Det är synd om mig. Jättesynd om mig.
Förkylningen är ett faktum. Och jag får inga vanliga förkylningar, jag får kill-förkylningar. Då börjar ni förstå. Det känns som om jag svalt taggtråd, huvet är tungt och snurrigt, rösten ett pipigt kraxande.
Men mest av allt är det synd om mig för att helgens planer inte blir av, min och Marre-brudens tjejhelg i Skellefteå - med nonstopprat från halv åtta på lördag morgon till gud vet när på söndag kväll. Och däremellan shopping, vin och hotellfrukost. Men vad är väl en bal på slottet...
Tror jag får trösta mig med lite Twilight-tittande på dator... Till råga på allt är det ju HOCKEY på tvn!
Ja, så får det bli, Twilight, och varm svartvinbärssaft... och kanske jag hittar nåt gott i frysen.

Klagomur

Önskar att jag kunde bjuda er på ett inspirerande inlägg, fyllt med energi och glädje.
Men så blir det inte.
Istället ska här klagas. Och jag gör inte halvdant, så här ska klagas ordentligt.
Idag ogillas halsont och huvudvärk.
Idag har irritationen hälsat på, tillsammans med kompisen frustrationen.
Och framförallt - Idag är jag så j--la less på snön!!!

Och för att riktigt frossa i klagandet, så bjuds här också på två riktigt neggo-låtar!






Okej... Så illa är det egentligen inte...! ;-)


Kick ass

Gymmad, solen lyser, 110-väg till jobbet och Iron Maiden på maxad volym i bilen.
I think I´m gonna kick ass today! ;-)


Mersmak

Lååångfika down town idag med nya, fina vännen gav energi och inspiration.
Och mersmak.


En evighet och en grisblink senare...

Ja, så har sonen då fyllt åtta år. Känns som det gått en evighet sedan han föddes. Och samtidigt en grisblink.
Åtta år. Det är stort.
















Från blä till eftertanke

Kändes blä-igt idag när klockan ringde. Tröttheten ett faktum och motivationen verkade ha gått och dragit något gammmalt och illaluktande över sig.

Nu när dagen i stort sett är slut känner jag mig ändå nöjd över att jag steg upp.

Annars hade jag missat världens bästa morgon med världens mysigaste Lilla G och våran spännande "småkrypsjakt" på tusenfotingen.
Jag hade missat mina härliga kollegor, både gamla och nya.
Jag hade missat det tokroliga coachmötet som fyllde på energibanken.
Jag hade missat värmande samtal med fina vännen på mysiga fiket.
Jag hade missat fnissframkallande telefonsamtal med nya vännerna.
Jag hade missat datastunden med roliga bloggen, med tid för eftertanke.

Vilken jäkla tur att jag ändå klev upp.


Påskpussar

Ja, vad vore väl mer politiskt korrekt än att önska er alla fina läsare en riktigt glad påsk. Själv hoppar jag blåkulla och katt i år, och styr kvasten mot inlandet istället.
Detta innebär med stor sannolikhet lite bloggtorka några dagar, och för att kompensera detta bjuder jag på ett gäng påskbilder!










Jultomten, påskharen och dom andra hitte-på-filurerna

Varje jul hamnar jag i bryderi med mig själv. Ska jag fortsätta upprätthålla lögnen om Tomten eller inte? Vi försöker lära våra barn vikten av att hålla sig till sanningen, och jag är ärlig och rak med mina barn. Därför bär det mig emot att upprätthålla historierna om hur Tomten gör si och Tomten gör så när jag ser deras tillitfulla ögon titta på mig.
Men å andra sidan kommer jag ihåg känslan av att tro att magi var möjligt och leka med tanken att sagan kunde vara verklighet.
Gjorde därmed en deal med mig själv att "okej, jag upprätthåller den stora illusionen om Tomten, men that´s it"".

Okej, så enkelt blev det ju då inte.
För något år sedan frågade äldsta sonen på väg till dagis och skola om tandfen fanns. Sann som jag är mot mig själv hann jag tänka att "nää, detta ljuger jag inte om!" och svarade att nej, det gör hon inte. "Men vem är det då som lägger pengarna i glaset?" frågade sonen. "Det är någon annan", svarade jag. Och insåg att jag kanske blir lynchad av de andra föräldrarna i byn...

Och nu är det då dags igen. På grund av sjukdom kommer vi nog inte kunna fira påsk där vi brukar, varpå barnen blir bekymrade och många frågor och diskusioner om påskharar, tuppar och dylikt utbryter. Den yngsta sonen frågar bland annat: "Vem är det som lämnar påskägget?". Ovillig att upprätthålla även denna lögn bollar jag över frågan till äldsta sonen och känner mig rätt stolt över den snygga räddningen från den ofrivilliga lögnen. Den äldsta sonen svarar "Men det är ju påskharen. Tuppar kan inte lägga ägg!"

Jahapp... Men harar kan? ;-)


Kostymen som krympte

Tänkte att detta inlägg skulle handla om kläder.
I min garderob finns det ett gäng kläder som åker fram när jag inte riktigt vet vad jag ska ta på mig. När det inte passar sig med partydressen, när klänningen sitter för tight, när favvojeansen är i tvätten, när man inte hittar rätt kombo, osv... Ni förstår vad jag menar.
Lite allround-kläder sådär.

Men dom har ingen wow-känsla. Dom ger inget pirr eller glitter. Dom lämnar inget utropstecken efter sig. Dom försvinner i den stora grå massan.
Dom är trygga. Och förutsägbara.

Men så en dag upptäcker man att trygghetskostymen har blivit för trång. Den sitter lite illa, liksom skaver, kliar och är allmänt obekväm. Det syns inte. Men det känns.
Och man inser;
It´s time to go shopping!



För handen på hjärtat, visst vill man hellre glittra, pirra, wowa, lämna utropstecken och lysa som en röd prick i den stora grå massan?
Och ha en kostym i rätt storlek?


Btw... Nämnde jag att jag är big fan av metaforer...?



April, april?

Drömde i natt att det var vår ute. Så där riktigt härlig vår, ni vet när det är så varmt att snön som är kvar bildar rännilar längs vägen. Snön så porös att man lätt hackar upp den för att snabba på våren. Alla grannarna var ute, vuxna som barn. Och luften vibrerade av sån där glädje som bara våren kan ge, ni vet, när allt ligger framför en, löftesrikt och härligt.
Ingen märkvärdig dröm egentligen. Inte ens osannolik.
Men jag vaknade och kände mig genuint lycklig och känslan satt i under dagen.

Skulle senare hämta sonen som varit på kalas hos grannen. Snön som vräkt ner under dagen gjorde att det inte gick att se vart stigen var.
Snacka om ironi. Eller helt enkelt bara första april?


RSS 2.0