When the going gets tough...

2012 var ett tufft år. Det började tufft och det slutar tufft. En hel del uppförsbacke skulle man kunna säga.
Btw. Vad är bäst? Uppförsbacke, eller nerförsbacke? Jag menar, det verkar ju inte vara så himla lattjo när det går utför heller...
Men hur som helst, ett tufft år.
 
Samtidigt, som fågeln fenix reser sig ur askan och diamanterna glimmar till under kolen, så uppenbarar sig rikedomarna.
Under detta år har det blivit tydligare än någonsin hur rik jag är.
Genom min förmåga till närvaro.
Genom min ständiga närhet till känslor - alla känslor.
Genom min förmåga att se vad som finns inom min kontroll och utifrån det gilla läget - även om jag ibland behöver stångas en stund först.
Genom de bilder jag ser känslorna genom.
Genom den musik jag alltid hör.
Genom min tro på alltings mening.
Genom min förmåga att älska förbehållslöst.
 
Och det mina vänner, är rikedomar man kan behöva på kontot när livet bjuder en tuffa år.
 

Make believe

I have been a bad, bad blogger. Övergett er så länge! Shame on me.
Men å andra sidan har jag full tillit till att ni klarat er utan mig!
 
Julen har tillbringats i ett sagovinterlandskap, mitt i Inlandet.
Jag har under en veckas tid befunnit mig i energisparläge, på stand by i en snöglob, ni vet såna där fina glaskulor, som man skakar om och snön singlar ner över det lilla vackra miniatyrlandskapet.
Sovit länge, gjort lite, ätit mycket. Tittat på snön, solen, färgerna. Och på elden.
Det har varit kallt ute och varm inne.
Ungar som exalterat och uppriktigt tyckt att det var bästa julafton E V E R!
Sällskapsspel, fina människor, timmar med Jane Austen.
Låtsats som om världen utanför min snöglob inte funnits till.
 
Det var precis den julen jag behövde.
 
 
 
 
 
 

Också en tisdag

Strosande genom stan.
Julsånger i högtalare, ett stilla snöande, lukt av brända mandlar, eldkorgar och marschaller.
Slumrande kommers, i väntan på stora anstormningen.
Kall om näsan och varm inombords.
Så kan också en tisdag vara.

Nedräkning

Helgen har gått i familjens tecken. Mamma, pappa, brorsan och hans familj har varit här.
Huset fullt med värme och soffan full med folk.
Glöggmys, julmarknad på Forslunda, Zigge-pussar, bak av pepparkaksmuffins, kok av hallonkola och "Jul med Ernst".
Tvätt och julklappsinslagning, omgiven av ett kreativt kaos.
Sovmornar till åtta, men trött ändå.
 
Tror jag börjar vara redo för jullov.
 
 

Hallonsmak och diamanter

Så, vad tar jag med mig av denna helg då?
 
Jo, hallonsmakt och diamanter,
glögg och värme,
sötungar och goa vänner,
skotersug och jullovsredo,
acceptans och försiktig framtidstro,
att nå sin mål är firande i sig,
att "Just do it" går att applicera på det mesta.
 
Det, mina vänner, är ett helt okej bagage att ta med sig från vecka 49 in i vecka 50...
 
 

Bad ass-Barbie

Jag gillar rosa. Färgen rosa alltså.
Den är inte uppkäftig, har inte mycket attityd och är inte alls business.
Mer söt, rar och lättsam.
Jag gillar volanger. Och hjärtan. Och änglar.
Jag är dessutom ganska så snäll och omtänksam.
Men.
Ibland.
Då blir jag så j-vla less på det rosa och det söta. Och då plockar jag fram svärtan i mig. Som är lika naturlig som det rosa.
Då blir jag rak. Tydlig. Brutal. Och tar ingen skit.
Jag snörar på mig kängorna, sotar ögonen och sprayar på mig stora doser attityd.
Och det känns jäkligt befriande.
 
Lite som en bad ass-Barbie.
 

In the mood

Börjar komma i julstämning.
 
Julsakerna är framtagna...
 
 
... och det fikas...
 
... och kokas lakritsknäck...
 
... och  bakas, bakas, bakas!
 
 
 
 
För att inte tala om all julmusik, julklappshandling, planering av julledighet...

RSS 2.0