Önska går ju

Okej.
Så här hemma-mys-snygg skulle jag också vilja vara!
 
cubus-7561
Bild lånad från malenami.com

Så det kan bli!

 
Att livet är häftigt, det kan jag inte neka till.
Blir förvånad ibland över vilka svängningar det tar och utgången är inte alltid given, även om det är jag som håller i rodret och läser kartan - sa jag att jag har dåligt lokalsinne!? ;-)
 
I alla fall.
Den tidigare soffpotatisen i mig bara gapar. Och fattar inte riktigt vad som hänt.
Medan den del av mig som blivit träningsfreak ropar: Mer! Mer!
 
Så, vart vill jag komma?
Jo, har haft världens bästa träningsvecka, med löpning, styrketräning, långpromenad och långpass på crosstrainern. Och hoppas på att hinna klämma in ett cykelpass också!
Jag har varit träningshög var och varannan dag, bara längtades efter nästa pass, nästa tillfälle.
Går omkring smått rusig och funderar över träningskläder och springskor, över Vårruset och Midnattsloppet, över vilken träningsform som ska ske vilken dag.
 
Ja livet är häftigt. Och utgången är lång ifrån given.
And I love it!
 
 
 
 

Hit och dit

Vad är väl en Kirurgfest, när man kan äta misslyckad chokladpudding, mjölkfri glass och se på Let´s dance...
Fast det är inte synd om mig.
För innan den misslyckade chokladpuddingen hade jag trevligt besök.
Och kvällens insikt är att vi behöver nog alla lite mer gapflabb i tillvaron.
Rörigt inlägg? Oja.
Hängiven bloggare med uttryckslusta? Absolut.
 
 
 
Puss!

Uppfylld

Ikväll är jag uppfylld av Firande. Av själva ordet.
F I R A.
Kärnkompetens 11, enligt ICF. Tydligen.
Kan ha att göra med att det var ämnet för kvällens coachhandledning.
 
Och det blir så tydligt över hur lite firande vi har i vår vardag.
Hur sällan vi stannar upp, medvetandegör oss själva över att vi faktiskt gjort det vi sagt att vi skulle göra.
I både det lilla och i det stora.
Hur sällan vi bekräftar oss själva i att vi gjort bra, att vi räckt till, att vi är värda att firas.
 
Och att firande inte behöver handla om något som kostar pengar eller innehåller kalorier.
Det kan helt enkelt handla om att göra mer av något man uppskattar. Något man längtat efter.
Eller nåt helt annat.
 
Hur vill du fira? Och vad?
 
 
 
 

Att få det man behöver

Jamen, då får det bli ett sånt där positivt inlägg om "bästaste" och "finaste" då!
För den här lördagen var precis vad jag behövde.
 
En solig slappardag med älskade G-ungen; lunch på stan, eftermiddag på badhuset, godaste lasagnen jag nånsin lyckats göra och nu väntar vaniljglass och laktristströssel.
Och en dag kvar på helgen!
Ibland får man verkligen det man behöver.
Jag är nöjd. Typ.
 
Eller.
Som G-ungen sa.
"Helgen går så fort. Varför kan det inte vara tre dagar?"
 

All is well

Helgen var bra. Den bjöd på både coachkonferens och på födelsedagsfirande av äldsta sonen.
Så jag borde ha en del att skriva om. Jag har en del jag VILL skriva om.
Men jag är så rackarns trött.
Vet att det beror på att det just nu är nya instryck och omställningar i mitt liv. Vet att det är som det ska vara. Vet att det är fullkomligt normalt.
Vilar i all is well.
Men längtar tills det nya ger sig lite. Och jag blir mindre trött.
 

Att se det från den ljusa sidan

Jamen hörrni, det vart fredag den här veckan också.
Ibland känns det ju som om man inte är säker på att det ska hända...
 
Och inte nog med att det är fredag.
Idag var första dagen i år jag kände att det luktade vår.
Ni vet, på det där trevliga sättet. Snö som smälter.
 
Och som om inte det vore nog - imorgon är det coachkonferens med fantastiska coacherna i Shift Education.
Ser fram emot att bli utmanad, utbildad, utvecklad, utmattad.
 
Ja, hörrni. Fredag.
Me like.
 
 

Samma lika

Ja, Robin Sharma sa det så mycket mer kortfattat. Och kärnfullt.
 
"No one will believe in you - until you believe in you. So believe in you."
 
 

Me, myself... and MÅL!?

På senaste coachmötet pratade vi en hel del om mål.
Det här med mål hänger ju liksom ihop med coaching, men min inställning till mål är inte helt positiv.
Jag har egentligen inte alls tyckt om mål.
Har jag trott.
Fram till nu.
 
För jag inser att jag är en ganska målstyrd person. Om jag inte har ett tydligt mål känner jag mig vilsen och borttappad, jag tappar fart och motivation. 
Oavsett om det handlar om stora frågor eller små frågetecken.
 
Och det som fått mig att förstå hur bra jag faktiskt fungerar när jag har ett tydligt mål är träningen.
I och med att jag anmält mig till midnatssloppet i år igen (ni som följt mig ett tag vet att jag gjorde det i fjol också, men fick tyvärr ställa in på grund av bråkande muskler) började det hända saker.
Samma sak händer, nu som då.
Jag får ett helt annat fokus.
Motivationen är närvarande.
Syftet blir tydligt och träningen får mening.
 
Och när jag såg innebörden av MÅL i det lilla, fick jag också syn på innebörden av MÅL i det stora.
 
Så nu behöver bara självbilden hänga med...
Att jag är ju en sån som gillar mål!
 

What the fuzz is about

Ja, vad säger man...
Veckan har börjat i coachingens tecken och mer kommer det att bli.
Ser fram emot att konstant få vara lite halvhög på coaching-energi och kan ju bara konstatera.
Coaching IS the shit.
Punkt.
 

Gott och blandat.

Några sanningar jag lever efter för tillfället:
 
Dom absolut flesta människorna är vackra.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt, MEN kon saknar inte båset förrän hon är på rymmen.
Att det är roligare att vara glad.
I slutändan står man ensam kvar (menar inte alls det så ödesmättat som det låter, bara ett konstaterande av fakta).
Mina råd är fantastiska. För mig.
Att ett säkert vårtecken är unga tjejer med dunjackor, mössor med pälstofs OCH vita Converse på fötterna.
Alla människor är hjältar i sina egna liv. Så även jag.
Sömn är underskattat. Motionen avgörande.
Att vintern är för lång och helgerna för korta.
 
 
 
Josåatt...
 

What a mess

Det är rörigt i mitt huvud just nu.
Jag vet att det är en reaktion på allt nytt.
Men i alla fall. Rörigt.
 
Rastlöshet trängs med frustration, som trängs med trygghetsbehovet, som i sin tur trängs med längtan efter förändring...
Ja, ni hör.
 
Skulle behöva en coach.
Som frågar efter vad jag ser, istället för vad jag känner, som inte låter mig smita...
 
Tror jag går och lockar håret istället.
 
See you another day.
Puss!
 

Egotid

Som sagt, småprinsarna har för tillfället lämnat det Sjögrenska palatset och föräldrarna passar på att maxa ego-tiden.
 
Det är inte bara filmmys med pizzaätning framför tvn på agendan.
Bland annat ägnar vi oss åt träning.
Själv börjar jag dagarna på gymmet och har kommit igång med löpningen.
För att skryta lite har jag redan hunnit varit ut på två löprundor denna vecka.
 
Josåatt...
 
 

Tacksam sa Bill, ödmjuk sa Bull

Så var första dagen på nya jobbet avklarad.
Den kommunalt skolade hjärnan försöker hitta någon slags igenkänning i landstingsspråket och det är komiskt uppenbart att jag kommer att gå vilse mer än en gång då lokalsinne aldrig varit min starka sida.
Men det känns bra. Annorlunda och ovant. Men bra.
 
MEN.
Det som är störst är känslan av tacksamhet och ödmjukhet över hur många som tänkt på mig, lyckönskat, peppat och sagt så fina saker inför dagen D.
Det är stort. Och det gör skillnad.
Kärlek till er alla!
 
 

Prinsar, påsk och pangväder!

Sällar mig till den hyllande skaran; påsken var fantastisk!
Sol, skoter, uteluncher, färg på kinderna, skranaåkning, god mat och härligt sällskap - What´s there not to like, liksom!
Men nu är påskhelgen snart över. Prinsarna har farit på lov hos mormor och morfar, och föräldrarna är lite förvirrad över vad man gör med tiden som blir över?
Hm... Ska nog komma på nåt!
 
 
 
 
 
 
 
foto Richard Sjögren
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0