Natten går tunga fjät...

Har varit på äldsta sonens luciafirande på skolan.
Dom var så fina och så duktiga alla.
Och tacksamheten är stor.
Att det är en bra klass han går i.
Att dom har bra och engagerade lärare.
Att skolan är liten och alla känner alla.
Att sonen och hans kompisar är 9 år och livet är en fest och dom är bjudna.
Att det syns att dom trivs med varann och har roligt och är så där fnissiga som bara ett gäng 9-åringar kan vara på en scen, klädda som tomtar, lucia, tärnor, möss och pepparkaksgubbar.
 
Och jag däckas av känslan av att jag vill bevara ögonblicket. Bevara känslan.
Inte så mycket för min skull. Mer för deras skull.
För att kunna plocka fram när tonåren inträtt och livet upplevs svårt och komplicerat.
För att få vara i känslan när det är dags för studenten och vuxenlivet står för dörren.
För att när som helst kunna få vara i känslan av lättsamhet, gemenskap och fniss.
Därför.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0