Let´s make it official!

Jamen hörrni!
Dags att göra det hela officiellt...
*trumvirvel*
 
Under våren börjar ett nytt kapitel i mitt liv, alldeles nytt!
Blankt och oskrivet!
Spännande och utmanande!
 
Jag har fått nytt jobb!!!
 
Och jag bara ler. Hela tiden.
 

Schack matt

Idag har jag spelat schack. Eller ja... typ. Jag skulle kunnat ha spelat schack.
 
För jag har kollat över spelplanen, valt mina spelare, lagt upp strategierna, planerat mina drag, analyserat styrkor och svagheter.
Så man kan nog säga att jag har spelat schack idag.
 
Även om det bara handlat om vanliga förberedelse inför kommande vecka, för att undvika att bli matt...

Fredagsfeeling med flow

Ännu en arbetsvecka till ända och ordet för helgen får bli Tacksamhet.
För vändande vindar.
För fina vänner - gånger flera.
För fina familjen.
För den egna förmågan och prestationer.
 
 
 
 
 

Dream a little dream of me

Jag gillar reklam. Inte all reklam då, men många.
Jag gillar att fundera över psykologin bakom, över valet av färger, kläder och rekvisita.
Över vilka känslor de väcker, och vilka känslor de var tänkta att väcka.
Över vilka man kan relatera till och vilka som kan inspirera.
 
Och är det en dålig reklam kan man ju alltid fixa fika, tvätta bort sminket, hänga tvätt, packa träningsväskan...
 
Ja. Jag gillar reklam.
 
 
Livet som småbarnsförälder, hög igenkänningsfaktor!

Ratta rätt?

Vi fixar med inställningarna på våra smartphones så de ska passa våra individuella behov så bra som möjligt.
Vi fixar med inställningarna på radion för att få in den kanal vi vill höra på.
Vi fixar med inställningarna på tvn för att få rätt kanal på rätt plats.
Ljud och bil ska vara perfekt.
Listan kan göras lång.
Men hur ser det ut med inställningen hos oss själva?
 
Att allt egentligen handlar om inställningen till det vi möter vet jag ju. Egentligen.
Och att jag bara kan förändra det som är inom min egen kontroll.
Men det räcker att det snöar ute, så glömmer jag bort det. Och behöver påminna mig. Och varje gång blir det liksom en aha-upplevelse. Varje gång. Och ändå räknar jag mig inte som trögtänkt.
 
Varför är det då så svårt att låta tankens makt få styra känslans stormiga framfart?
Varför inte bara jobba med min inställning till den fysiska verklighet jag möter? 
Och kanske ställa frågan;
Med vilken inställning VILL jag möta morgondagen?
 

I´ve said it before...

Söndagar är fina dagar.
 
 
 
Man kan t ex ta en promenad med äldsta sonen och bli kall om näsan...
 
 
 
och planera för sommaren snigel/mask/igelkotts-maraton...
 
 
och vara glad över att man bor i världens bästa by...
 
 
... och på världens bästa gata.
 
Ja.
Söndagar är fina dagar.
 

Slapp, slappare, slappast

Äre nåt jag är bra på så är det att slappa.
Och det är just det jag har ägnat hela dagen åt.
Precis heeela dagen. Seriöst slappande.
Mest förflyttat mig mellan kökssoffan, favvo-fåtöljen och tv-soffan.
Märkvärdigt obrydd om garderobskaos, önskvärda kalorikrävande promenader och kroppens skriande behov av frisk luft och de stackars D-vitaminer årstidens bristande ljus lyckas frambringa.
Och jag har inte ens mage att skämmas eller ha dåligt samvete. Nej, nej. Inte alls. Istället toppas slappande med hämtmat, soffhäng, choklad och film. Och en och annan gäspning.
Och lugnt konstaterandes att imorgon är en annan dag.
 

Mer diamanter än damm

När livet erbjuder uppförsbacke är det svårt ibland att komma ihåg glad-känslan i kroppen.
Ni vet, den som man känner redan när man vaknar och som sitter i en hel dag, den som får en att vara generös och dela med sig av glädjen, den som får en att se möjligheter i utmaningarna och allt det där.
Men i uppförsbacken är det lite mer molnigt än soligt kan man väl säga.
 
Men så kommer den, glad-känslan. Först bara glimtar, en förnimelse om hur det var. Sen allt fler glimtar. Och så är den där, hela dagen. Från när man vaknar. Man kommer på sig själv med att vara genuint generös, delar med sig av glädjen, ser möjligheterna i utmaningarna. Och allt det där.
 
Och man kan bara konstatera, att oavsett om man nått uppförsbackens slut eller bara en platå, så är det bara att passa på ta en djupt andetag, kisa mot solen, låta ögonen glittra och smilgroparna djupna.
 

Life is like a box of chocolate

Wow. Vilken vecka.
Den har bjudit på glädje och förväntan, oro och smärta, fina människor och självklara möten, insikter och handlingar, bakåtblickar och framtidstro.
Och här sitter jag, härskare över dammet och diamanterna i mitt liv, och konstaterar att denna oglamourösa helg med klassiskt fredagsmys, Maxihandling och avfrostning av frys var precis vad jag behövde.
 
"There are only two ways to live your life.
One is as though nothing is a miracle.
The other is as though everything is a miracle."
Albert Einstein
 

Ont, det gör ont...

Jahaja. Så har jag tydligen fått rosfeber. I handleden. Känns mer som om jag har en osynlig kniv konstant inkilad i handleden. Typ.
Men tydligen är det ingen kniv, utan rosfeber.
De senaste två dagarna har ägnats åt oro och självömkan. Och frustration över en planerad träningsmorgon, som skulle ha avslutats med te, nybakade scones och dagstidning inte blev av.
Nu hoppas jag på att penicillinet ska verka med ljusets hastighet och att smärtan ska försvinna. Och jag lovar mig själv dyrt och heligt att ALLTID komma ihåg exakt hur fantastiskt det är att kunna använda båda sina händer utan smärta.
Åsså ägnar jag mig åt lite mera självömkan.

Jag vill, vill du?

Lyssnar på "Mad world" och hör raderna: "Went to school and I was very nervous. No one knew me, No one knew me..."
Och tänker att det är ju så det är. Ofta. Att oron och nervositeten i nya situationer handlar om att ingen känner mig. Inte så mycket om att jag inte känner någon. För det har jag kontroll över. Jag kan bjuda in, vara mitt trevligaste, anstränga mig.
Men jag kan inte styra över om andra vill lära känna mig.
 
 

Underbart är kort?

Långt och lockande låg det där, jullovet.
Oskrivet, oplanerat, oupplevt.
Lovade långa och många dagar.
Men mycket vill ha mer och dagarna vill bli fler.
Nu är julen bortstädad, vardagsväskor packade och klockan ställd.
 
 
Underbart är kort?

Den springande punkten

Igår var det premiär. På löpbandet. Första gången E V E R!
Har alltid tyckt att löpband är helläskiga och sett framför mig hur jag skulle flyga iväg i fel riktning och landa i en hög en bra bit därifrån.
Men, som sagt, igår var det premiär. Fina vännen och tillika utsedd PT Marie fick agera instruktör/moralisk
stöd/skyddsnät.
Och jag måste medge. Det var lite pirrigt. Och jag kände mig som Bambi. Fast en Bambi med stora klampande elefantfötter istället för smäckra hovar. Men det tog sig.
 
Och jag fascineras än en gång. Över att jag för ett år sedan inte kunde ens föreställa mig att springa - och nu... Nu kickar endorfinerna in bara jag tillbringat fem minuter på löpbandet och jag ser bilder framför mig hur bra löpträningen kommer att gå i vår.
Wow, liksom.
Wow.
 

Nånting gammalt, nånting nytt

Tredje dagen på det nya året. Första veckan och första månaden.
Folk pratar om nystart, förhoppningar, förväntningar, att nu vänder det, nu går vi mot ljusare tider.
Och jag, jag känner mig förvånansvärt oberörd. Ingen känsla av nya tider eller ljusare tider i magen.
Det liksom bara är. Jag liksom bara är. Varken bra eller dåligt. Bara är.
 
Nyårsafton tillhör inte mina favorithelg. Inte så att den är jobbig, men känslan av avslut finns där. Och avslut är inte min starkaste sida. Lägg sedan till vintertrötthet och det antiklimax julen lätt lämnar efter sig.
Så jag är fullständigt nöjd om jag får fira i liten skala, med utrymme för värme, äkthet och ungarna.
 
Det nya året firades in med fina familjen och goda vänner. Ungarna vakna till tolv, 5-åringen alldeles exalterad över sitt första nattsuddande.
Fyrverkerier och kramar med grannarna på bästa gatan i världen.
Nöjdhet. 
 
 
 

RSS 2.0