En typ av verklighet

Jamen då har jag varit i vardagsverkligheten i en vecka.
Och det funkar ju det med. Faktiskt mer än funkar.
I vardagsverkligheten finns trevliga kollegor, ikeakataloger och fredagsfeeling.
Bland annat.
Så.
Jag knyter ihop mina verkligheter, fortsätter spara på stunder av lycka och landar än en gång i att min tillvaro är rätt najs.
 
 
 
 
 
 
 

Just the way it is

Så har sol och värme,
shorts och barfota i sandaler,
lördag hela veckan,
jag-styr-över-min-egen-tid
och familjebubblan
bytts mot långa byxor, strumpor i skor,
regn och gråmulet,
måndagar som följs av tisdagar,
jobbtid och fritid,
rutiner, förberedelser och packning.
 
Egentligen är det inte så illa som jag kanske får det att låta.
Jag tycker om mitt jobb, gillar rutiner, har inget emot tisdagar och regn kan ibland vara befriande.
Men.
Den relativt okomplicerade familjebubblan.
Saknar den redan.
 
 

Sista äventyret

Ja, då går jag omkring här hemma och packar.
Med resfeber. Alltid resfeber.
Det är dags för semesterns sista äventyr, Midnattsloppet.
Som jag har längtat. Och samtidigt inte. 
För jag har ju vetat är när det är dags så är det också slutet på ledigheten.
Men nu är vi här i alla fall. I mitten av augusti. Och likaväl som ledigheten är på sluttampen så är det dags för Midnattsloppet.
Och jag väljer att bara glädjas. 
Sista löpträningen är gjord och nu återstår det bara vila inför lördagen.
 
Eller vila och vila.
Jag kommer ju att ha två dagar i Stockholm. Nånting säger mig att benen kommer att få jobba i alla fall!
 
Men, som sagt, vila.
Den träning som eventuellt är ogjord kommer inte att kunna göras dessa dagar i alla fall.
Mentalt kan jag nog inte vara mer förberedd och peppad.
Denna vecka har jag levt och andads Midnattsloppet, vilket min familj kan intyga.
 
Och äntligen, äntligen, är det dags för sommarens sista äventyr!
 
 
 
 

Två sidor av samma mynt

Sista lediga veckan för denna sommar.
Känns märkligt.
Sommaren har varit lång, varm, fantastisk.
Ja, allt jag kunnat begära.
Tacksamheten trängs med vemodet.
Tacksamheten över att sommaren varit just allt jag kunnat begära.
Vemodet över att jag om några dagar inte ska tillbringa min tid i mitt hem med min familj.
Tacksamheten över att ha kunnat få vara ledig så länge.
Vemodet över att denna möjlighet inte finns nästa sommar.
Tacksamheten över den värmen som varit och som gjort att jag för en gångs skull inte behövt frysa.
Vemodet över att värmen kommer, redan hållere på, att ge vika för annat luft och andra temperaturer.
Sista, skälvande, lediga dagarna...
Let's make them count!
 
 

RSS 2.0